Fallbeskvningar (drabbade/anhörig berättar..)

Jag var väl en 18-19 år när jag för första gången var tvungen att åka hem från jobbet för att se om det var låst där hemma. Ibland hade jag tvivlat innan, det var alltså ingen helt ny situation, men tidigare hade jag bara kunnat vifta bort oron. -Jag brukar ju låsa, så det är säkert låst. Just så brukade jag tänka och därpå fortsätta dagen som vanligt. Men inte den gången.

Sedan följde några år när jag åkte hem i tid och otid för att se om dörren var lås, att spisen var av, alla kontakter (utom de till kyl och frys) var ur .

Kaffekokaren brukade jag på rutin ställa vid dörren för att försäkra mig om att jag inte glömt den. Och så lade jag alltid småbuckliga plåtfat under alla kranar så att jag inte skulle kunna glömma någon kran på utan att märka det.

Jag köpte alltid vatten och våtservetter på vägen till jobbet för att slippa konfronteras med kranarna där. Och, jag vet hur det här låter men jag spolade aldrig någonsin på arbetets toaletter eftersom jag var rädd att det skulle hända något och bli översvämning.

Vid 23 års ålder fick jag diagnosen OCD efter det att jag varit i kontakt med en liten psykiatrisk öppenvårdsmottagning i mitt närområde.
Det var väldigt omtumlande men blev samtidigt blev jag lättad över att det var en sjukdom och inte något som var fel med mig.

Nu går jag i KBT och mår bättre än på länge. En dag blir jag säkert helt symtomfri - det är i alla fall mitt mål!

Kerstin hade börjat att tvätta händerna både innan - medan - samt efter hon lagade mat åt oss. Även ute blev det mycket användande av
pappersservetter helt utan - åtminstone vad jag ansåg - anledning. Hon började även att köpa handsprit och plasthandskar. Kerstin, som varit förskollärare i 7 år och brukade rycka på axlarna åt även sådant som många andra reagerade på.
Vad hände?

Jag pratade med en nära vän om hennes små nycker och fick då äntligen ett namn på vad det kunde röra sig om - tvångssjuka, tvivelsjuka eller vad han nu kallade det för..

Kerstin öppnade sig direkt för mig när jag ifrågasatte om hon kände igen sig i den där tvångsgrejen. Sedan gick vi till vårdcentralen och nu ska hon få en utredning.

Även om hon fortfarande håller på som innan så är vi i alla fall öppna mot varandra nu, vilket har fört oss närmare varandra. Och Kerstin är stark, hon kommer att klara sig igen och ur det här. Men det tar nog, som min vän också nämnde, sin lilla tid. ..Men det får det göra. Vi är ju pensionärer numera och har all tid i världen.

När min psykiatriker sade att det fanns fler som var som jag så blev världen lite ljusare. Jag som trott att det bara var jag som gick omkring med hemska tankar på att råka skada mina barn eller någon främling på stan.

Jag som trott att det bara var jag som låste in knivar, gafflar och annat som man kunde göra illa sig på varje kväll när alla somnat bara för att ingenting hemskt skulle råka hända.

Och framförallt blev världen ljusare för att det fanns behandling mot vad hon kallade för tvångssyndrom. Både i form av medicin och
terapi.

När jag hade OCD var livet så annorlunda, som ett fängelse på jorden. Jag kunde knappt göra någonting alls utan att må dåligt, få ångest, bli "tvungen" att utföra ritualer som jag inte alls ville. Utföra ritualer för att få må lite bättre en stund, eller kanske rättare sagt - för att slippa må alltför dåligt en stund.

Jag var som en nikotinist med sina cigaretter - den enda skillnaden mellan oss var att en nikotinist behövde sina cigaretter och jag
behövde få tvånga.

Och precis som en nikotinist behövde jag mer och mer av det onda för att få mitt lugn.

Det är så skönt att slippa allt det där nu. Äntligen få leva utan något som hela tiden kontrollerar mig eller försöker att göra det.

Men vägen hit var inte lätt. I tre års tid kämpade jag med både medicinbyten, KBT och samtalsterapi. En gång var jag till och med inlagd på sjukhus! Jag gav dock aldrig upp och tack vare det mår jag bra idag. Ibland kan en och annan tvångstanke komma men då vet jag precis hur jag ska hantera den så det är inte något problem.